beyrouth

Så. Vad har hänt? Jo, jag är singel. Det blev så. Nu har det gått några veckor sedan dess och saknaden efter en annan människa gör sig påmind. När jag ser par som kysser varandra, på tv, på perrongen, på gatan. Jag vill med, tänker jag, rynkar pannan och tittar bort. varför måste man stå och visa upp sin kärlek och hur lycklig man är inför andra som kanske inte är lika lyckliga? Fast de är inte lyckliga heller säkert, de håller bara ihop med varandra för att de vill ha någon att hålla om när det är kallt och ensamt eller så vågar de inte göra slut för att de inte vill vara ensam, eller personen kanske är för bra i sängen för att man ska vilja ge upp det bra sexet. Eller något sådant. Så det är säkert inte heller lyckliga. Det vill jag tänka i alla fall.

Ah men... ensamt det blev.

Tillbaka efter en visit hos honom. Jag åkte dit med insikten om att vi skulle ses för förmodligen sista gången och att jag praktiskt taget bara skulle hämta mina grejer, vi skulle ha göra-slut-sex och sedan skulle jag åka tillbaka till Sverige, gråta lite och det var det liksom.

Men nej.

Det handlar ju om oss liksom! Det tar bara inte slut, hur mycket vi ibland båda önskar det. Det gör en galen, förbannad och förtvivlad. Efter många fantastiska timmar i sängen kunde vi inte gå igenom med det. Så det slutade med tårar som sved i ögonen på flygplatsen när jag vänt mig om för sista gången och inte visste när jag skulle se honom igen.